Det finns ingen off-knapp på Ho Chi Minh

Igår lämnade vi Vietnam med en känsla av att vilja återvända någon gång. Efter Can Tho tog vi bussen till Ho Chi Minh City även känd som Saigon och stannade ett par dagar. Vi bodde på ett prisvärt men fint hotell i ett lugnare område med pool och en fantastisk takbar där vi blickade ut över staden när sen eftermiddag gled över i kväll. Hotellet hade också ett gym i anslutning till en barnpool, perfekt att lufsa på löpbandet samtidigt som barnen lekte. En bra grej när en reser med förhållandevis ganska små barn är att satsa lite på hotellet eftersom en spenderar mer tid där. Min vanliga devis "Äh, vi ska ju bara sova där" stämmer inte riktigt när vi är hela familjen. Det har varit skönt att kunna ge barnen att bada i poolen efter flera timmar i en intensiv och het stad. Även på kvällarna när de somnar vid 20:00-21:00 är det skönt för oss att turas om att besöka takbaren eller ha en fin utsikt att njuta av, för att slippa känna sig instängd. 

Det jag kommer att minnas mest av Ho Chi Minh kommer att vara motorcyklarna, munskydden, uråldrigt möter nytt och modernt, och själva livet. Livet som pågår överallt och hela tiden. På ena gatan finns flotta modebutiker och buissnesslika män och kvinnor och bara en sidogata där ifrån sitter någon och diskar sin morgondisk, en familj äter middag nästan ute på gatan, två barn skjutar varandra på cykel och någon har slagit upp ett provisoriskt stånd som består av ett stort fat grisfötter som hen säljer. Jag tänker mycket på det här, att i Sverige sker det mesta i hemmet bakom lykta dörrar, vi sätter på oss ansiktet innan vi går ut och möter världen. Men här är det så påtagligt att livet är hela tiden, det finns ingen off-knapp på Ho Chi Minh. Och en vill inte heller stänga av.  

 

P

När barnen fick en varsin milkshake till efterrätt och de bá "Vi ska sitta här själv och se på utsikten" och sen satt tysta och sörplade jordgubbsshaken och beundrade staden från ovan. 

 

Barnpoolen sedd från löpbandet. Briljant!

Magiskt på Mekongfloden

Vårt främsta syfte med att stanna till i Can Tho på vägen till Saigon var staden ligger som en knytpunkt mitt i Mekondeltat. Dagen när vi skulle ut på floden blev vi hämtade kl 06:00 av vår guide för dagen. Vår guide hette Bat, men eftersom utlänningar som vi inte kunde uttala hans namn rätt så gick det bra att säga hans engelska namn Thomas. Jag tyckte verkligen själv att jag uttalade namnet exakt som han, men fick bara fniss tillbaka när jag försökte. Bat/Thomas pluggade på universitetet för att kunna jobba med reklam och guidade några flodturer varje vecka för att dryga ut kassan. 

Det verkligen så magiskt som jag fantiserat om att glida fram på floden samtidigt som staden vaknade omkring oss. I husen längs floden syntes människor i färd med morgonbestyren och runt om oss såg vi fiskebåtar, handelsbåtar och båtar på väg till marknaden för att handla. Vi hade vår båt för oss själva, plus egen förare och Bat/Thomas som var bra på engelska och ägnade sig helhjärtat till att berätta för oss vad vi såg och svara på våra frågor. Tex fick vi veta att det för 500 år sen fanns krokodiler i floden, att de större båtarna hade två ögon målade i fören för att bringa tur och det är vanligt att flyga drake i Can Tho och tävla. Han berättade också att äldsta sonen i en familj bor hemma hela livet. Tillsammans med föräldrarna - for life. Hans fru flyttar in och så tar de hand om föräldrarna när de blir gamla. (Något annat än heteroäktenskap fanns inte på kartan.) 

Många andra här tror att turister vill ha samma som andra turister, men Bat/Thomas förstod att det var tvärtom och tog med oss dit vietnameserna själva handlar, och senare när vi besökte en nudelfabrik, där vietnameserna själva köper sina nudlar. Det var vi tacksamma för, kan räkna på fingrarna hur många västerländska turister vi såg under de 4,5 h vi var ute med båten. Det är ju nästan omöjligt att sätta ord på upplevelser som denna, särskilt när en skriver raskt på mobilen i slutet av en lång dag. Små värdefulla minnesanteckningar mest för mig själv men för vem som helst att ta del av. 

 

 

På väg tillbaka till båten efter att vi besökt en nudelfabrik hängde där plötsligt massa korv på tork. Hyfsat otippat!

 

Färdas genom Vietnam

Nu har vi anlänt till Saigon/Ho Chi Minh efter ett kort stopp i Can Tho. Det kändes helt ok att säga hejdå till underbara Phu Quoc efter nästan en hel vecka på plats. Inte för att vi tröttnat på strandliv, lugnet, magiska solnedgångar och middag på stranden men för att hålla rastlösheten i styr. Vill vidare! 

Från Phu Quoc åkte vi båt till Rach Gia på fastlandet. Ganska spännande ändå att åka båt med endast lokalbefolkningen. Vi satt ganska långt ner i båten och jag hann tänka tanken på 200 panikslagna människor försöka ta sig ut genom den enda utgången. Men det var bryderier helt i onödan. Väl i land efter 2,5 h båt bytte vi efter lite krångel till buss för ytterligare 3 h resa. Lätt stressigt att stiga ombord med två ganska små barn och inse att det inte finns toalett på bussen. Vi hade heller ingen aning om hur lång tid resan skulle ta eller om det skulle vara en paus. Viss stress! Men allt gick galant. Bussen pausade efter halva tiden och vi lyckades till slut kommunicera tillräckligt med chauffören för att få reda på hur lång resan var. Då hade vi ännu inte kommit på det briljanta med att översätta på nätet och skärmdumpa de frågor vi tror oss behöva använda (för att slippa betala svindyr surf) som vi gör nu. 

Idag har vi också åkt buss i 3 h, mellan Can Tho och Saigon/Ho Chi Minh. Blev hyfsat förvånad över att det var en så kallad sleeping buss med liggande säten. Barnen var överlyckliga över att få åka våningsbuss. Jag och T var mest fulla i skrratt över den för oss ovanliga bussen. När det var paus ställdes fram en låda med skor för alla att låna innan vi fortsatte färden. 

 

  
 

Toilett?

Här om dagen gjorde vi en avstickare till den största staden här på ön, Doung Dong. Det var en intressant upplevelse. En av de största behållningarna med att resa är ju mötet med andra kulturer, men låt oss säga att vissa möten är intensivare än andra. Taxichaffisen kunde (likt de flesta här) ingen engelska överhuvudtaget och släppte av oss där han tyckte var lämpligt och rivstartade där ifrån. Vi hamnade mitt i smeten, intill hamnkvarteren precis allt tycktes hända. På denna smala vietnamesiska gata höll jag ett hårt, svettigt tag om en liten barnhand i min tillsammans med uppmaningen om att inte släppa taget eftersom det inte ens fanns en millimeters antydan till trottoar och motorcyklar svischade förbi överallt och hela tiden. Jag och T är ganska luttrade egentligen, men allt blir annorlunda när en reser som familj. Vi kände ganska snabbt att det inte var något för oss, men kunde inte se en enda taxibil. Och ganska snart behövde Livia gå på toaletten. Vi stack in huvudet i varje stånd, hål i väggen, butik och artikulerade "toilett?" och pekade på Livia eftersom vi inbillade oss att en 4-åring kan få fler på fall. Vi kunde lika gärna ha kommit från Mars då alla skakade på huvudet och fortsatte med sitt. Stressen över att Livia skulle kissa ner sig precis vid någons nyfångade fisk eller fruktstånd gav mig snilleblixten att till slut att googla fram en bild på en toalett varpå folk iallafall började peka i samma riktning. Livia har väl aldrig hållit sig så länge, och till slut hittades en offentlig toa. 

Bortsett från toalettstressen, risken att ett barn skulle bli nerprejat av en motorcykel i kombo med 33-graders värme så var allt mycket spännande. Människor åt sin lunch, sålde frukt, solglasögon, kött, ris, kostymbyxor, hårklippningar, fiskar med mera i all oändlighet. Och vi förstod att många har sin affär ut mot gatan och bor själva i rummet längre in. Och mitt i allt detta gytter låg en skola med barn i nystrukna vita skjortor och marinblå kostymbyxor och kjolar. Så rent och krispigt mitt ibland det ruffa, kaotiska och skitiga. Spännande också bristen på andra turister och att denna del av ön är invånarnas egen som inte på något sätt anpassats för oss turister. Hade gärna åkt tillbaka ensam vuxen med en kamera under armen. Barnen var glada att åka därifrån med utlåtandet "En väldigt rörig stad".   

 

Solstol, bada, käka mango

Efter en ganska lång resa igår när jag utbrast "Att flyga drar livet ut en!" pga hatar att flyga landade vi äntligen på ön Phu Quoc utanför Vietnams västkust. Det kan också ha varit a piece of paradise vi just damp ner på. Inte så noga. Vi kommer att bo här i vår bungalow, som ligger i en lummig trädgård precis vid havet, ungefär en vecka för att riktigt landa och sänka axlarna innan vi reser vidare. Det verkar som att Phu Quoc är perfekta platsen för ändamålet. Stranden är lång, solen värmer och skuggan under palmerna och havet svalkar skönt och de andra turisterna märks knappt. Ön är också ganska stor, här bor över 100000 vietnameser så det finns mycket att upptäcka när vi tröttnar på standliv. Men idag kände jag mig helt och hållet nöjd med att varva ligga i en solstol med att bada och att då och då käka färsk mango.