Att kapsla in en lotusblomma

Plötsligt breder vatten ut sig på båda sidor av vägen. Vår tuktuk-förare pekar och säger "Look, lotus field". Han stannar så att vi får kliva ur och beundra och fotografera. Vattnet är täckt av lotusblommor och här och var finns små hyddor. När jag frågar vad som sker i hyddorna får jag svaret att de är för att bara vara i "eat food, meet friends, just relaxing". Vid vägkanten står en kvinna och säljer lotusblommor som ännu inte slagit ut. Jag har aldrig tidigare hört att det går att äta lotusblomma. Vår chaffis köper oss en bukett och visar hur en äter, berättar att hans barn gillar den söta smaken. När vi åker vidare med vinden i håret, mumsandes på en lotusblomma tänker jag att detta ska kapslas in och sparas för sämre dagar. 

 

 

Floating Village

Idag blev vi hämtade av "vår" tuktuk efter frukost och körde iväg bort från stan. Såg myllret förvandlas till landsbygd och slutligen de gröna risfälten som bredde ut sig. Att åka tuktuk här är så spännande att jag tror ögonen ska ploppa ut snart. Och medans barnen reagerar på att "Jag såg en som åkte motorcykel UTAN HJÄLM!" så vrider jag nacken ur led när jag får en glimt av vardagslivet. Så som det ser ut utanför staden. En kvinna drar sin cykel längs vägen med två små barn som sitter på (Vart är de på väg? Har hon fått punka?), några hus ser rika ut med låsta grindar och stabila väggar och tak, men många bostäder är också enkla plåtskjul där en ser rakt in. Tvätt hänger på tork, det lagas mat, barn som leker, precis som hemma och så långt ifrån välbekant en kan komma. 

Dagens mål var att hyra en båt för att se den flytande byn. Som Venedig fast ändå inte. Folket som bor i denna by är mycket fattiga berättade vår guide, som själv var uppvuxen i byn. Skolan för lågstadieelever hyste över 300 elever, men ca 120 av dem bodde på skolan permanent då de är föräldralösa. Tre kvinnor lagar dagligen tre mål mat till barnen och innan vi besökte skolan svängde vi även förbi en flytande supermarket för att vi skulle få en chans att köpa och donera mat till skolan (vilket är mycket bättre än att skänka pengar eftersom pengarna sällan når barnen enligt vår guide). Det var väldigt intressant att kliva in på skolan och se hur där såg ut, särskilt eftersom det var vanlig skoldag. Samtidigt kändes det snubblande nära rikemansturism. Åka till en fattig by och besöka deras skola med en storpack nudlar under armen. Men detta skolbesök kommer att sitta kvar hos mig länge. Och någon form av utbyte är det ju, vi får se levnadsöden och delar av kulturer vi inte hade mött annars (och förhoppningsvis gör det oss ödmjukare) och de tjänar pengar på oss vilka de är i stort behov av. Skulle dock vilja veta hur mycket av den höga prislappen på båten som faktiskt gick till föraren och guiden ombord, eller tillbaka till byn.

 I detta kök lagas mat till över 300 elever varje dag. Värt att tänka på nästa gång en svär över bristen på arbetsytor hemma. 

Livia är helt förstenad av fascination. Tittar, nej fullkomligt nöglor på ett gäng skolbarn som hade rast och lekte inne i klassrummet. Barnen tog ingen notis om att vi var där, förmodligen vana vid turister.  

 

Angkor Wat

Den största anledningen till att vi "svängde förbi" Siem Reap överhuvudtaget på denna resa stavas Angkor Wat. Detta världsarv som ligger en kort tuktuk-färd från staden. Alla guideböcker och resamagasin hävdar med bestämdhet att det krävs tre dagar för att få ut något av besöket. Vi valde att satsa allt på en dag, dels för att barnanpassa en smula och lite för att vi själva inte blev begeistrade av tanken på tre dagar. En dag visade sig alldeles lagom för vårt gäng. Vi hyrde en tuktuk för hela dagen som skjutsade runt oss till de tre huvudtemplena, min favorit var nog det med de många ansiktena. Så fascinerad av denna plats! Barnen var lika, eller kanske ännu mer, impade av att åka tuktuk och allt vi såg där ifrån. Barn i skoluniform, motorcyklar som hela familjer färdas på, små skjul som visar sig rymma en frisersalong eller en bostad människor som tar en tupplur i en hängmatta lite här och var och när vi kommer in i parken och ser en apa vid vägkanten skrattar Livia högt av förtjusning. Senare under dagen stannar vi och spanar in en hel apfamilj vid vägkanten. Vår förare säger år oss att vara försiktiga och vi lyssnar, inte särskilt sugna på att hamna i bråk. Barnen fixade dagen bra, trots värmen och ganska långa sträckor att gå emellanåt (iallafall för korta ben). Men det är ingen barnaktivitet precis. De flesta andra som var där tycktes vara turister från andra platser i Asien, men såklart även en dos västerlänningar. 

Djungeltemplet där naturen liksom tagit över var också en favorit. På bilden nedan ser ni även hur min outfit skvallrar om att jag missat att det råder modest klädsel (endast för kvinnor i vanlig ordning) och att shorts som

slutar över knäet inte anses vara det. Tur att jag hade en scarf i väskan att knyta runt höften. De första som mötte mig när vi klev av tuktuken var 3 kvinnor som sålde saronger till oanständiga turister. "You must cover lady!" Jag som valt mina mest pryda shorts. Och när första svenska rösten jag hör på resan frågar om hen ska fota hela familjen säger en inte nej. Poserar vid uråldrigt träd. 

 

Hade jag åkt utan barn och känt mig i hyfsat bra form kanske jag hade varit en av dem som tog sig runt på cykel genom Angkor Wats alla tempel. Det såg rätt härligt ut, samtidigt som det kändes helt okej att istället susa förbi de svettiga cyklisterna i vår tuktuk.