"Du vet väl att det där är vi om 10 år?"

Något jag gillar med att resa är alla möten. Från Siem Reap kommer jag framför allt minnas vår tuktuk-förare som tog så väl hand om oss och var tillräckligt bra på engelska för att vi skulle kunna prata om mer än bara vilken adress vi ville ta oss till. Tar också med mig familjen från England som vi gick ut och käkade med sista kvällen som vi kom

i kontakt med efter att jag och James suttit och snackat på balkongen en kvällen. James och hans familj reser jorden runt och har varit på resande fot i över 5 månader. De vuxna var ungefär tio år äldre än mig och T och deras barn var 11 och 14 år. "Du vet väl att det där är vi om 10 år?" upplyste jag T om efter att ha spenderat kvällen med familjen. 

Idag lämnade vi Siem Reap och Kambodja för Vietnam. Resan började hyfsat stressigt då det visade sig att vi tydligen kollat upp visumreglerna för Vietnam väl hastigt. Vid incheckningen fick vi nämligen reda på att vi, för att få vårt 15-dagarsvisum var tvungna att kunna visa upp utresebiljetten. Annars skulle vi inte få entra landet. Den här hippiefamiljen vara vision är att inte boka, utan ta allt som det kommer, hade givetvis ingen utresebiljett. Jag gav mig ut på svajigt Wi-fi för att boka och allt tog ungefär hundra år. Slutande med att jag fick följa med in på ett kontor för att låna en dator med stabilt nät. Vet ni hur stressigt det kan vara att söka flyg, ta beslut om vilken flight till vilken stad, samt fylla i alla plottriga uppgifter och Visa-kortanr och fan och hens moster med en liten man som står bakom och andas en i nacken samtidigt som han upplyser om att "need to hurry madame." Ändå all min cred till personalen på flygplatsen som lika gärna kunde ha låtit oss upptäcka detta i Vietnam, för mycket riktigt blev vi ombedda att visa utresebiljetten vid passkontrollen.