Det finns ingen off-knapp på Ho Chi Minh

Igår lämnade vi Vietnam med en känsla av att vilja återvända någon gång. Efter Can Tho tog vi bussen till Ho Chi Minh City även känd som Saigon och stannade ett par dagar. Vi bodde på ett prisvärt men fint hotell i ett lugnare område med pool och en fantastisk takbar där vi blickade ut över staden när sen eftermiddag gled över i kväll. Hotellet hade också ett gym i anslutning till en barnpool, perfekt att lufsa på löpbandet samtidigt som barnen lekte. En bra grej när en reser med förhållandevis ganska små barn är att satsa lite på hotellet eftersom en spenderar mer tid där. Min vanliga devis "Äh, vi ska ju bara sova där" stämmer inte riktigt när vi är hela familjen. Det har varit skönt att kunna ge barnen att bada i poolen efter flera timmar i en intensiv och het stad. Även på kvällarna när de somnar vid 20:00-21:00 är det skönt för oss att turas om att besöka takbaren eller ha en fin utsikt att njuta av, för att slippa känna sig instängd. 

Det jag kommer att minnas mest av Ho Chi Minh kommer att vara motorcyklarna, munskydden, uråldrigt möter nytt och modernt, och själva livet. Livet som pågår överallt och hela tiden. På ena gatan finns flotta modebutiker och buissnesslika män och kvinnor och bara en sidogata där ifrån sitter någon och diskar sin morgondisk, en familj äter middag nästan ute på gatan, två barn skjutar varandra på cykel och någon har slagit upp ett provisoriskt stånd som består av ett stort fat grisfötter som hen säljer. Jag tänker mycket på det här, att i Sverige sker det mesta i hemmet bakom lykta dörrar, vi sätter på oss ansiktet innan vi går ut och möter världen. Men här är det så påtagligt att livet är hela tiden, det finns ingen off-knapp på Ho Chi Minh. Och en vill inte heller stänga av.  

 

P

När barnen fick en varsin milkshake till efterrätt och de bá "Vi ska sitta här själv och se på utsikten" och sen satt tysta och sörplade jordgubbsshaken och beundrade staden från ovan. 

 

Barnpoolen sedd från löpbandet. Briljant!